optimos

jag är så trött, så less på människor som sviker, som låtsas hela tiden.
ena dagen duger man, andra inte. vad gör jag för fel?
jag är så trött på att vara ledsen pågrund av såna saker.. jag vet att jag inte kan göra exakt
allting som jag gjorde förut, innan jag hamnade i rullstol.
men säg istället att ni inte vill vara med mig, istället för att göra mig besviken hela tiden.
jag är så jävla ledsen. Tror ni att jag valde de här?

hoppas ni mår bra nu när ni inte behöver skämmas, skämmas över att vara med någon som sitter i en rullstol.
shit akta er, någon kan ju börja snacka..

jag förstår mig inte på er, kan ni ens föreställa er tanken hur det skulle kännas att vara i min sitts?
då skulle ni inte vara så stora längre va?
fucking idioter. usch.

jag gav er allting jag kunde, men ni vände ryggen till. sorgen tränger djupare, ingenting är som det
var innan du gick. ibland känns det som om du gjorde allting, fick mig att må bra.
för att få se mig falla igen?..
why did you go?

ibland undrar man egentligen varför man fortsätter leva.
jag önskar bara att allting skulle bli bra, som det var förut.
du har förändrats, du har blivit en helt vanlig människa. vem vill vara normal?

ruta nio.
ångest, ångest, ångest, ångest. - varför kämpar man?
besvikelse, besvikelse. - varför sårar ni?
rädsla, rädlsa. - kämpade för att slita mig i stycken..
KAN NI SE MÖNSTRET?
det finns så mycket jag vill tala om för er, men finner inga ord.
ni är så nära, men ändå så långt bort.

tidsfördriv.
ni kommer bara till mig när det duger er.
är jag en leksak? - wanna play with me? då kan ni dra nu.
jag är trött på att in är såna jag måste ta hand om.
hurts, hurts, hurts. let's forget the past.
varför säger ni inte sanningen?
tror ni inte att jag kan hantera den?
jag vet exakt hur jag ska hantera eran sanning, efter alla era lögner.
vi spelar samma spel, men utav olika anledningar.

"accepterar du att jag är den jag är. slipper du bli upprörd när du upptäcker att jag inte
är den du tycker att jag borde vara. måste du ändra andra för att du själv ska bli nöjd. lär du aldrig bli det."

aldrig mer vill jag plågas så grovt, du förstår inte hur ont det gjorde inuti, samt utanpå.
en dag ska du få igen, din äckliga jävel. jag ska plåga dig, lika mycket som du sårade mig och trycka ner dig till botten.
jag tänker inte sluta förrens jag har orsakat dig enormt mycket smärta. jag förstår inte att man kan vara så elak och jävlig
mot en annan människa. tro mig, jag förstår verligen inte.
du plågade mig både psykiskt och fysiskt.
hur fan hade du mod till att både vilja och våga förstöra en person så mycket, så att den inte vill leva mer?

det är det som betyder något, som är kärnan i det viktiga.

ingen kan höra skriken i natten. tittar längtansfullt ut ut fönstret.
hon kryper ihop som en boll och försöker kämpa emot smärtan. som en blodtörstig best som precis
nedlagt sitt byte, tänker hon i sitt sinne.
hon kan inte hindra sina tårar att sakta falla nedför kinderna, hur hjärtat hoppas till av lycka och hur själen sjunger
av glädje.

Vad hände? jag minns inte riktigt.
men ett svagt minne säger att vi gled ifrån varandra. vi var för olika, men var egentligen?
jag kände att jag bara inte orkade med allt tillslut.
det kändes som om du hela tiden ville kontrollera allt, alla.
jag orkar inte med när allt är kontrollerat och för väl organiserat.
jag lever i en fyrkant, min fyrkant.
det är svårt för någon annan att ta sig in, att anpassa sig, det är svårt...

SVIKEN:
sveket slog henne med våldsam kraft. som en knytnäve rätt i magen. hon tappade nästan luften.

MÖRKER:
sveket borrade sig in i hjärtat. med alla hullingarna på plats slet den hennes hjärta itu.

SMÄRTA:
när insikten fann sin plats spred sig smärtan som en farsot i hennes kropp. han som så många andra hon släppt in
i livet, gjorde henne illa.

SVEK:
orden ekade inuti hennes huvud, när hon brottades med demonerna som i och med sveket blev fria.

VARFÖR:
tryggheten, tilliten och kärleken. allt var som bortblåst.
kvar fanns bara mörkret och smärtan.

TOMHETEN:
allt raserat på en sekund. fel ord, fel meningar och fel sanningar.

LÖGNER:
i avgrunden utan slut finns ingen som kan fånga upp henne. tryggheten och kärleken hon kämpat för.

nej, allt har inte förändrats. det är nästan precis som vanligt. är det jag som förändrats eller din syn på mig?

nothing good is happening.
jätte bra.

det ända jag vill är att det ska bli bra igen. jag gör vad som helst för att allt ska bli bättre,
men samtidigt så är det en dröm och drömmar leder ingenstanns.

jag saknar det gamla.

hur har allting blivit så här?
vi pratade om allt, jag bekräftade allt.
men det spelade ingen roll, för du visste redan allting och du såg vad jag menade.
Kan vi inte prata om dig för omväxlings skull?

det var den 22 som allt gick åt helvete, men du sa att jag var stark..

följ din intuition.

är jag ens en riktig del utav ditt liv?
skulle du sakna mig om jag sakta försvann?

världen är inte vad den ser ut att vara, för om du tror att världen är vacker,
har du så jävla fel man kan ha.
gör dig beredd på att bli blåst.
get screwed time..

för vi alla ljuger tills vi inte orkar mer.

det här är för att du inte bryr dig,
för att allt annat än mina känslor är viktiga.

stab my heart because i love you and rip apart my soul and ofcourse stabby rip stab stab.

hur allting spårar ur, hur allting går i kras.
hur allting är mitt fel.

andetag. jag vet att du menar det.

och tårar har ingen betydelse.

och sluta låtsas att du vill mig väl,
för spelet är slut nu och nya regler införs.

saknad.
och vi behöver inte längre låtsas att det inte går bra.

världens värsta natt.
huvudvärk, illamående, magont, dålig aptit, sömnsvårigheter, dåligt omdöme, ångest, ångest, tårar, ångest, konstantine.

förhoppnigsvis, förhoppningsvis.
det kommer fler drömmar...... marddrömmar..

men efter 4 års känsla av (falsk) normalitet har hela strukturen rasat samman och jag är tillbaka på ruta ett igen.
Det är bara att acceptera och sega sig framåt igen... genom en vind som blåser en smula för vasst, i ett solsken som inte värmer, under en himmel full av stormslitna moln, som liksom jag är på väg någon annanstans.

There is always something left to love and if you ain't learned that, you ain't learned nothing.

Allt känns så fel, men jag kan aldrig förklara, kan inte sätta fingret på det. Livet snurrar och jag hänger efter som en vante. Kom upp hur hålet sist och har orkat ett tag men nu går spiralen nerför igen. jag blir så trött och besviken på mig själv. sviker mig själv, gör allt för att förstöra för mig själv för jag känner mig inte värd något. Röster i huvudet och ett ständigt kaos. Jag önskar att jag kunde dela det men någon.
Men när jag mår dåligt känns det som jag blir osynlig, ingen ser mig, ingen finns där.
Därför försöker jag dag efter dag hålla uppe den där jävla fasaden. För utan den finns jag inte,
utan mnin fasad vet jag inte vem jag är, då finns jag inte.

Jag känner mig yr och virrig.Orkar inte hänga med.

Livets ljuspunkter glittar förbi ibland. Det får mig att leva.

Jag känner inte mig själv. Ber inte om hjälp. Vet inte vad man ska klara av.
Vet inte hur jag ska kunna be om hjälp, vet inte hur jag ska kunna ta emot hjälp.
Vet inte vad som är normalt och sjukt. Vet inte hur en dag borde se ut.

Jag hart spekulerat i det idag. jag hatar att gå omkring som ett sovande åskmoln som är helt innåtvänt. Irriterar mig över småsaker och man vill bara skrika rätt ut och slå sönder något. Utan att riktigt veta varför man känner så.

Hur mycket du än bönar och ber om ett stopp, en paus. Ett litet litet avbrott från livet, från tiden, så kommer det likt fan fortsätta i all evighet.

Några typiska tidiga tecken.
Du isolerar dig.
Du har dåligt självförtroende.
Du känner oförklarlig oro.
du blir ledsen och gråter plötsligt.
Du sover helatiden - eller nästan inte alls.
du har oförklarliga fysiska symtom och smärtor.
Du glömmer saker och har svårt att koncentrera dig.

Vad var det som hände?
Jag blev plötsligt rädd. Rädd för mig själv.
Nej, rädd för mitt beteénde.
För att det skulle få mig oönskad.
Få Dom att tröttna på mig.

Rädd för att bli för mycket.
Rädd för att bli en last.
Rädd för att bli föraktad.

Jag är rädd. Rädd för mitt Jag.
Nej, rädd för mina impulser,
för att de ska få mig att göra fel.
Få Dom att se mig som påfrestande.

Rädd för att de kan tala illa om mig bakom mig rygg.
Rädd för att de kan säga något och mena något annat.
Rädd för att de kanske trots allt tycker att jag är allt jag är rädd för att bli.

Jag blir ledsen och trött på alla dessa missförstånd.
Orkar inte att blir nertryckt mer nu på grund av min oförmåga att få fram saker på "rätt" sätt.

Jobbigt, negativt, onödigt, utlämnade. Jag skiter i vilket.....

Jag är så fruktansvärt trött. Som jag sagt tusen gånger förut. Men ibland tar det stopp.
Jag känner mig ledsen, bortglömd, ensam.
Jag känner mig oförstådd.

Jag försöker förklara men får aldrig bekräftelse i det jag tycker är jobbigast.